Vi lämnade ett kallt, 7grader!, och regnigt Melbourne i tunna kläder och de minsta väskor vi någonsin rest med. Första gången ingen av oss var oroliga för övervikt! Som konstrast shockades vi av den tunga, varma luften som slog emot oss på Nadi, Fijis mainland, fyra timmar senare, smått jetlag:ade efter tidsomställning och förseningar. Första natten spenderades på Nadi Bay Resort, ett lugnt ställe med utsökt mat, en stor pool och knappt några gäster förutom oss. Vi spenderade dagen med att jobba på brännan och inhandla vissa nödvändigheter som choklad, frukt och kakor inför vår kommande isolerade ö vistelse. Tidigt nästa morgon steg vi ombord på färjan mot vår första ö; Beachcomber, party ön. Otroligt vackra färger slog emot oss med det klara turkosa vattnet och den vita sanden. Vykorts vyer var vi än tittade! Vi började med en trekking tur runt ön för att utforska vårt nya högkvarter, tre minuter senare var vi tillbaka där vi började och konstaterade att beachcomber kan kvalificeras till klassen Mini-ö. Vi bestämde oss for att prova saltvattnet och ja, nog var det äkta hav alltid! En glad norska störtade ut till oss där vi plaskade runt och började glatt prata på med oss. Inte förens vi svor dyrt och heligt att vi just anlänt insåg hon att hon hade tagit fel person, men vad gjorde det, sällskapet utökades till trio.
Maten på Beachcomber var gudomlig enligt mig. Buffe till frukost med allt från pankakor och ananas sirap, eggs any style till Fijian fisk. Lunch och middag med lika stor variation av blandad western/ fijian mat. Självklart fanns alltid så mycket färsk frukt man kunde tänka sig.
Utöver sol och bad åkte vi ut med aktivitetsbåten på fish feeding och snorkling. Otroligt vackert och så många färger och fisksorter så man blev alldeles vimmelkantig. I baren serverades goda isdrinkar framåt kvällen, och dansgolvet bestod av sand och discolampor med en bränd cd-skiva på repeat.
Erfarna Asien-resenärer, som både jag och linda är, hade vi inga förväntningar på varken mat eller boende utifrån broschyrerna. Men det slog oss snart att allt var över förväntan, färgerna vackrare än bilderna och renligheten och den vänliga personalen rakt igenom äkta. Varken den välbekanta underkastelsen, eller påklistrada leendet, eller känslan av att bli mjölkad på pengar. Allt var bara avslappnat och äkta. The Fiji way.
Tre dagar och många nya vänner senare tog vi färjan vidare mot vår nästa resort, Manta Ray, som skulle komma att bli vårt hem de kommande sju dagarna. Vi välkomnades med sång av personalen på stranden och överallt hojtas; Bula! Bula! (Hej på Fiji:an)
Om vi någonsin trott att dagarna skulle bli långa på Manta Ray hade vi fel. Vi gjorde en tripp till en by på en närliggande ö där de flesta ur personalen växt upp, vi hälsade på i skolan, tittade in i kyrkan och köpte snäckhalsband som mammorna gjorde på dagarna. Fantastiskt liv, ungefär så långt ifrån Uppsala och Melbourne way of life man kan komma skulle jag tro. Snorklingen här var om möjligt ännu bättre än runt beachcomber och det bästa av allt var att den var rakt ut från stranden. Bara att traska ut när andan föll på. Timmar kändes som minuter när vi simmade runt bland Nemo och hans kompisar och kikade in i deras lilla undervattensvärld. Controversiellt kan tyckas, men fisk älskare som vi båda är for vi ut med LuLu för att prova fiskelyckan en eftermiddag. En krok, lina, något att rulla upp linan på, till exempel en petflaska, och bete (krabbor/kokosnöt/småfisk) var allt som behövdes. Lyckan var visst på min sida då jag var den enda som lyckades få upp mina rackare. Två blev det, Trigger Fishes, en ganska rund och grå/turkosrandig och den andra vit med gula tecken. Jättevackra.
Som kompensation för den uteblivna fångsten för resten av gruppen tog Lulu med oss på en vandring bort till the Staff beach. På vägen fångade vi krabbor, provade pole fishing, tog oss ett coconut break och drack kokosmjölk och tog bilder på den fantastiska naturen.
Tiden är obetydlig när man lever ö liv så klockan hade jag lämnat hemma. Den enda uppfattning vi hade om tid var när det slogs i mattrumman som indikerade matdags! Annars var det Fiji time som gällde, ett återkommande mantra. (10minuter fiji time ~ inom en till två timmar)
Det mest förvånande som vi tog oss för på Manta Ray var när vi bestämde oss för att prova dykning. Linda hade provat en gång och inte riktigt gillat det medan jag själv aldrig tänkt tanken förut. Men det gjorde vi i alla fall och det kan ha varit bland det häftigaste jag varit med om. Helt otrolig känsla! Vi såg bland annat Reef Shark, Drakfisk(eller vad den nu hette) Muräna och den införskaffade undervattenskameran gick varm. Ska bli spännande att framkalla på gammalt hederligt vis och se om vi fick någon bra bild!
Huvudattraktionen på Manta Ray är att simma med de stora, vackra Manta Rays:en (en slags fisk som kan bli upp till 8meter lång ) tyvärr var det inte säsong för dem längre, så hoppet för att få se dem var släkt sen länge när vi väcktes upp vår näst sista morgon av personalens vrål att de hade sett dem. Vi rusade alla yrvakna ner till båten och gnuggade oss i ögonen innan vi drog på cyklopen. Framme i kanalen där de lekte hoppade vi i och simmade fram och tillbaka som laxar i panik enligt båtförarens tjoande och pekande. Måste varit en otroligt rolig syn för en Manta Ray… Några hade turen att få se en medan de flesta av oss började tappa hoppet, simma motströms innan frukost tar på krafterna! Men efter att ha stannat upp och glidt ifrån gruppen något ser jag plötsligt en stor svart varelse simma upp över revet under mig. Allt stannade för ett ögonblick, andningen, tankarna, rörelserna och i öronen ljöd traditionell undervattensmusik. Med sin stora vita mun riktad upp mot mig irrade tankarna slutligen på att i panik kasta sig åt andra hållet. Men i nästa sekund vek den ner och simmade lugnt en meter under mig med sina stora magnifika vingslag. WOW!
Mer då, vi spelade äkta beach volley med personalen, gjorde vackra kokosnöts armband med hjälp av en såg och en sten och vi njöt. Njöt av varje sekund!
Eftersom att jag och Linda var på ön så länge var det svårt att undvika att inte bli väldigt nära med personalen. De kallade oss iofs vid namn redan första dagen, jag gissar att vår positiva attityd och solblekta kallufser gjorde att de kände igen ganska väl. Sista kvällen ville de gjöra något speciellt för oss och bjöd med oss ner till deras Staff Quarter där de hade en så kallad Kava ceremoni. Kava är deras egengjorda berusningsdryck gjord på pulveriserad rot (av något slag) blandat med vatten i en helnings ritual. Det smakade som jord och vatten och gjorde oss mest väldigt trötta. Men det var en fin gest av dem och det var jättehäftigt att få komma och se hur de alla bodde. Vår favorit Isac, den mest feminina fijianen på hela Manta Ray, visa upp sina dragqueen konster som allt finns på film. Fantastisk kille!
Sista natten spenderades på samma resort på fastlandet som första natten. Cirkeln var sluten! Det var en konstig känsla och vi var båda ovanligt tystlåtna under hela vistelsen, sen blev inte saken bättre av att jag åt en dålig kyckling burgare och blev matförgiftad*, skönt att det hände sista natten! Tillbaka i Melbourne har vi nu kastats in i skolan igen och hela resan känns väldigt långt bort. Sommaren här är lite "lazy" som folk säger men solen skiner och det är huvudsaken.
För den som tagit sig igenom hela texten, VINAKA och på återseende!
ps. Ska försöka få upp lite bilder med vårt internet är segt så det går sällan... ds
VINAKA
