Början på något nytt...

Då jag efter några månader tillbaka i Sverige funnit kärleken till skrivandet är tanken att denna blogg skall uppdateras mer regelbundet. Just nu är den i en omsminkningsfas som genomsyras av gröna färger... På onsdag är, förhoppningsvis min sista tenta inom företagsekonomi avklarad och jag kan ta nya tag. På allvar. Håll en tumme och panta en extra burk för mig...

På återseende!

Livet i landet Down Under - epiolog

Idag vaknade jag av solen.

På grund av en ovanligt kreativ gårkväll, då tiden runnit iväg och jag bokstavligen snubblat i säng, med påföljden att persiennerna förblev uppdragna. Men att vakna av solen som lyser upp en nystädad studentlägenhet, min nystädade studentlägenhet, och öppna fönsteret för vädring och på så vis upptäcka att det är vårvärme i luften, kan vara så nära momentan-lycka man kan komma.

Vi närmar oss mitten på månaden Mars, och det är snart två månader sedan jag kom tillbaka till Sverige efter mitt långa äventyr på andra sidan jorden. Under denna tid har jag bilivt ett år äldre, på pappret, läst en kurs i företagsekonomi C, reflekterat över skillnaderna australiensisk och Svensk universitetsutbildning, hittat kärleken till skrivandet och blivit skribent i Uppsala Ekonomernas tidning Reversen, funnit ännu mer kärlek och blivit med pojkvän, upptäkt Jönköping och där ätit sveriges godaste kebabpizza, njutit av alla de godsaker jag saknade i Australien som; filmjölk, rågflingsgröt, våfflor, lösgodis, skogaholmslimpa, mammas hembakta, KNÄCKEBRÖD och kaviar, anordnat ett äkta bullkalas och blivit en stolt ägare av en rosa ukulele. För att nämna ett axplock. Det är full rull med andra ord, som vanligt i Malin värld, och jag gillar det! Tjejerna på 52 Hornby street

Självklart saknar jag Melbourne och Australien, både mycket och ofta. Speciellt konstigt är det att tänka på mina vänner som åkt ner till samma ställe, bo i samma hur och ska göra hela grejen nu... Jag bli lite avundsjuk, men framförallt är jag otroligt tacksam över att jag fick min chans och gjorde det absolut bästa som gick att göra av den.

Några av min reflektioner från tiden i landet Down Under...
Vintern i Melbourne, en kyla som letar sig in i märgen och inte släpper tagen förens varmvattenflaskan fyllts med kokande vatten och omfamnas i sängen under mitt tjocka täcke. Att bygga ishotell utomhus i -30 var småpotatis! En annan sak som förvånade mig var Svenskarnas goda rykte i landet, tack alla tidigare resenärer som bidragit till detta. Jag känner även att jag gjort min plikt för efterkommande turister. Check!

Avstånd har blivit ett mer diffust begrepp satt i relation till vad som anses 'långt bort' i Australien kontra de sträckor man i Sverige drar sig länge för att åka. Europa är vår granne, och Ryan Air vårt hälpmedel. De tär ju så lätt, ändå är vi svenskar, inklusive jag själv, så bekväma av oss att de där 40minutrarna på tåget till en vän i Stockholm känns tunga. Dock, ska ska här tilläggas att detta bara är bra ur en miljökämpes ögon... Det finns ju trots allt e-mail och skype för de som tvunget ska ha vänner i Långt-bort-i-stan. Alltås, avstånd har för mig förvandlats till ett svår angripligt begrepp, i dagsläget svårt att ta ställning till. Konkreta saker jag kommer att sakna; Att äta billigt och gott ute, dumplings - ett slags kokat eller stekt degknyte med varierande fyllning,

Dumplings i China town

australiensarna som världens, näst efter Nya Zeeland, mest tillmötesgående folkslag, tillgången på Susi, Monash University och mina engagerade och entusiastiska lärare, språket med den härliga dialekten, Boost juice, Chapel Street med alla caféer och second hand affärer, pub och klubb-livet som inte liknar något jag sett förut (Bolanche, har tyvärr inte en chans...), våra hyresvärdar grekerna och alla andra karaktärer som satte färg på vardagen, citronträdet i vår trädgård, spårvagnarna, de dåliga morgonprogrammen på tv, att bo sambo med två fantastiska tjejkompisar som snabbt förvandlades till familjemedlemmar, Liam och hunden Monster på Chapel fitness, mina långa kvällsrundor i St Kilda eller runt Alberta Park. Detta är bara en liten plutt i havet av allt jag kommer sakna, men mest av allt kommer jag nog sakna känslan, lukterna, vardagsritualerna, ja, allt som kom att bli förknippat med ett nytt Hemma. Jag trivs verkligen med att vara hemma igen, och det är väl det som är det fina. Att alltid trivas i nuet och se fördelarna med varje stund och tillfälle. Jag vet att jag kommer åka tillbaka till Melbourne, någon gång. Men det kommer bli en ny resa, med mestadels nya karaktärer och äventyr. Av det som varit har jag mina minnen, en himla massa bilder, en och annan vän för livet. Inte helt fy skam ändå!

Med det så knyter jag ihop säcken med temat Livet i landet Down Under och byter inriktning på denna blog. Min ambition är att fortsätta på den gröna banan, som förövrigt temat på min sida i Reversen. På återseende!

En "krönik-ig" sammanfattning om Malins 2009

I min tunnaste sommarklänning, med en picknickkorg som hette duga, bubbel och nyfunna vänner firades det nya året 2010 in i en park i North Shore, Sydney.

Fyrverkerierna var såklart något utöver det vanliga. När de glittrande färgbomberna sträckte ut sig över den klara natthimlen, till ljudet av folkets jubel och poppande champagnekorkar, väcktes en storm av känslor upp inom mig och jag kan garantera att mina ögon var allt annat än torra.

Glädjetårar är ett gott tecken på att ett riktigt bra år ligger i startgroparna tror jag. Om inte annat har jag planer på att göra det till mitt bästa hittills, och DET vill inte säga lite!

Mitt tjugotredje år var nog ett av mina mest omtumlande hittills. Det började en kall vintermorgon i Furnäsdalen med det goaste skidmänniskorna som finns, god mat och härlig åkning. Den tidiga våren bjöd på många glädjebesked, där det om att jag blivit antagen att läsa en termin på Monash University i Melbourne, hittills haft störst påverkan i mitt liv.

Lägenhetsbytet under påsken symboliserar den stora förändringen, som, precis som alla stora förändringar, förde med sig både gott och ont. Valborg med tjejligan slog såklart i topp på partymätaren, som sig bör, och vackra maj bjöd många ljumma kvällar i goda vänners lag. Uppsala är nog den bästa platsen på jorden under våren.

Mina fyra sommarveckor utnyttjades till max, min första sommar med total ledighet, och den har fortfarande ett romantiskt skimmer i mitt minne.Det fantastiska vädret bidrog självklart också med sin del. Lata dagar på verandan i Bäsna, en obeskrivligt midsomrig midsommar på Uddéns gård och musikexplotion med tillhörande festvalliv under Peace and Love. Sedan bar det av, destination Melbourne, Down Under.

Linda dök in i mitt liv, och efter den nästan 30timmar långa resan insåg jag att jag funnit en ny vän som jag inte kommer släppa ifrån mig i första taget. Vi anlände till 52 Hornby Street en kall och mörk julinatt, men fick ett minst sagt varmt välkomnande av Australiens mest grekiska greker, våra nya landlords.

Två nollningsveckor i skolan kastade snabbt in oss i systemet, och introducerade oss för vänner som kom att bli en stor och viktigt del av den kommande tiden. Själva studierna gick också snabbt att komma in i ,och engelskan medförde inga hinder. Jag har lagt ner mer tid på studierna än jag trodde att jag skulle göra, dock helt frivilligt, vilket till största del berodde på att jag valt mina kurser själv, och nu fick läsa om sånt som jag verkligne gillade och är intresserad av. Plötsligt läste jag min kursbok främst för att jag faktiskt ville ta in och analysera det som stod i den - halleluja.

Studentlivet, eller kanske snarare city-livet , som var något nytt för en Bäsnatjej som mig, bjöd på en hel del festligheter. Var och en, mer eller mindre minnesvärd, men alla med ett leende på läpparna och humöret på topp. Jag gjorde mig ett namn som "den alltid glad", grundat på bland annat positiva statusuppdateringar på Facebook. Detta var något som ledde till efterfrågan på min, om än något oproffesionella, rådgivning i livsfrågor om glädje, och en gratis biljett till Operan.

Fiji var resan med stort R, jag hoppas att jag kommer dit igen. "Horse race" klev upp i topp på min lista över Roligaste tillställningarna i världen. Jag lärde mig att spela på hästar och insåg vikten av en ordentlig head piece, hårdekoration. The Great Ocen Road-trip förblir bäst obeskriven. Men vägen var otroligt vacker och människorna i byarna längs med, väldigt trevliga.

Museum, konserter och andra kulturella aktiviteter gjorde vårt dagliga schema tight. Ordet tråkigt har sedan länge suddats ut ur min vokabulär och ersatts av "alldelesfantastisktunderbart". Det är också den enda rätta benämningen på de sista två veckorna i Melbourne. Tack.

Mitt första kombinerade jul-och sommarlov har hittills bjudit på allt jag kunna hoppas på. Bäst bekrivet i sol, glass, bad, fika, läsa, frihet, nyfunna vänner, tidlöshet och meat pie's. Ja, jag har gått upp i vikt, men bara för att få vara med i klubben "Vi som har gå ner i vikt som nyårslöfte".

Mina andra nyårslöften har mest med musik att göra, den största kärleken just nu - och det som omger mig och Linda var vi än sätter vår fot. Och om jag får förutspå min närmast stundande famtid, tror jag att den kommer fortsätta göra det. Liksom fjärilarna i magen om man får önska.

Idag är det exakt två veckor tills vi landar på Arlanda igen och vårt liv, med alla upplevelser, här kommer blekna till en färg, farligt nära, drömmens. Men nog har det varit som en dröm ockå. Jag är helt övertygad att jag inte kunde ha maximerat min vistelse Down Under på något annat vis är jag gjort. Jag har verkligen haft det kanon, och därför är jag evig tacksam för att lilla jag, Dragon Banan Malan - Bäsnas Millimul - fick denna möjlighet. TACK!

I natt hoppar Linda och jag på nattåget tillbaka till Melbourne för att spendera vår sista tid där. Vi har Att Göra-listan i högsta hugg, och ett packnings-mission som övergår mitt förstånd ska vi nog se till att kicka igång detta nya årtindets år...

Ses snart!

Doppare dan'

GOD JUL

Onskar tva bikinitomtar pa vift i Sydney