Back to school

Det allt mer ostadiga sensommar-vädret till trots, valde solen att stråla med hela sin charm och gav därmed den krypande höstkylan en jämn match denna morgon, den 23de Augusti 2010. Det luktade nystart i luften och i magen tumlade känslorna ru

nt inför första info-mötet med min nya klass, på mitt nya program med den nya inriktningen. I mina öron sjöng Lasse Lindh om hur man "för alltid är nybörjare" i vissa situationer, första dagen i skolan är i min mening definitivt en sådan situation. Déjà vu!

Känslostormarna påminde i all sin praktfullhet om en av de bästa dagarna i mitt liv på andra sidan jorden. Med en av de bästa vännerna Linda (vars relation då endast byggde på en 24h lång flygresa) gick vid min sida in genom stora glasdörrar första skoldagen, tillsammans med de andra då okända men idag högst älskade vännerna på Monash University, Melbourne. Det blev ju bra då, för ett år sen. Så jag följer min inpräntade optimism och tror att detta kommer bli bra, riktigt bra. Fingers crossed!

Annars då? Sommaren har varit lång, svensk och välfylld. Den började fint med många soliga och lediga dagar, för första gången kvar i studenternas Uppsala. Firade som sig bör sann Dalamidsommar med Matilda och gymnasiegänget på Uddéns gård med hejdundrande tillskott i form av mina vapendragare Linda och Hanna.

Grillmiddagar på verandan i Bäsna tillhör också de höga poängen, liksom de långa cykelturerna och i sommarstaden Helsingfors. Ben & Jerry var "körsbäret på toppen" liksom La la langos på Peace and Love. Var även en hel del artister som h

jälpte till att återigen bjuda på den bästa festivalen, vännerna och Gagnef-förfesterna var inte så tokiga de heller.

Kamprads ideologi har satt sina klor i mig och jag har numera IKEA tatuerat i mitt hjärta. En sommar på köksavdelningen i Uppsala har inneburit en himla massa jobb, tacksamma kunder, nya relationer, pengar(återstår att se) , grym huv

udräkning och en hel ny vetenskap rikare. Vem visste att man måste ha diffusionsspärr mellan diskmaskin och bänkskiva? Att slangen under diskbänken kallas vattenlås eller vad lackerad MDF innebär? Säkert många, men absolut inte jag.

Ljumma sommarkvällar med grillhinken i ekoparken, sena middagar på nationernas uteserveringar, Brygganhäng och en kräftskiva som hette duga. Och ta-me-tusan, den gick lika fort i år igen. Sommaren alltså. Men som jag brukar säga; än är inte sommarn slut. Nu väntar en veckas ledighet som ska spenderas neråt i landet. Hoppas på polkagrisar, småländska, göteborska och lite 'skåne' i olika former.

Slutcitatet får gå till en stor liten hjälte;

"Ha det så kult på restaurangen!"

Att tänka är stort, att agera är större

Dagens ros går till; Linda Cederqvist som med sitt hjältemod och snabba huvudräkning väckt en hållbarhetens tanke hos de anställda på ett av Europas största företag. Med en enkel gärning som att ta med en egen kaffekopp för att tyst visa sitt motstånd mot resursslöseriet i att använda engångskaffekoppar. Efter uppmärksammande och kommentarer från flera anställda ska frågan nu tas upp på högre nivå. En snabb uträkning visar att 10000papperskoppar /månad skulle kunna sparas bara på Stockohlmskontoret!

Linda; Vardagshjälten of today! Ibland borde vi alla vara lite mer som Linda...

Effektivitetsbehov

Med en minut tillgodo laddades den första versionen av min och Hannas C-uppsats upp igår förmiddag, tillgängliggjordes för alla hungriga opponenter att hugga tänderna i. Solen strålade och bjöd på sitt vackraste sommarväder, och en skön frihetskänsla spred sig i min kropp. Tyvärr kommer med denna härliga känsla också ett sting av rastlöshet. En vanlig känsla hos mig efter intensiva perioder av "händelse-korvstoppning" i form av jobb/studier/roande och/eller ideella engagemang... Effektivitetsbehovet - Var ekonoms viktigaste lärdom från universitetet - att maximera sin tid, ständigt vara på språng och ha full kontroll över alla bollarna i luften. Planera,planera,planera för att få allt att gå ihop, och samtidigt njuta. För allt är ju så himla roligt! (Och så ser det ju bra ut på CV:t!)

Efter 15minuters intensivt nätverkande för att finna någon annan förvirrad själ att dela min nyvunna frihet med, och såklart för att dämpa rastlösheten, slår mig insikten om mitt eget beteende. Det går faktiskt att njuta på egen hand, och det går faktiskt att vara ineffektiv en dag - speciellt om man faktiskt inte har något man måste göra! Jag tog en god bok under armen och begav mig ut i Ekonomikumparken. En välbehövlig joggingrunda i Flogsta bjöd senare underkvällen på den vackraste utsikten jag insupit sedan förra sommaren, och endorfinet flödade. Kvällen avslutades med grillning och tjejsnack över en flaska bubbel som blivit kvar sedan valborg, och jag insåg att det finns allt för många goa stunder i livet för att alltid behöva vara effektiv. Det är ju trots allt en dag imorgon också!

Att försvara en åsikt

Våren smög sig förbi snabbt som aldrig förr, nu ryktas det att sommaren är på ingång vilket vi fick ett smakprov av igår. Linda fyllde halv-femtioåring och firade med att bjuda in till äkta vuxenkalas. Som gammal bundsförvant och roomie var jag på plats för att hjälpa till med snittmakeri, bålblandning och bananskivande tillsammans med allt annat som skulle fixas inför den perfekta 25års-bjudningen. Närmare 40 personer var vi som mätta och belåtna vandrade hemåt i den ljumma natten. Tack Linda, för en lyckad kväll!

En tanke som slog mig under kvällen, och anledningen att jag fick upp suget för bloggandet igen, är den sits man hamnar i genom att öppet visa ett intresse. Under grundskoletiden var jag alltid omgiven av vegetarianer, de fick så gott som varje dag förklara sig för människor om varför de valt att inte äta kött. "Tyckte de synd om djuren?; Jaha, men varför åt de fisk då?!" eller "VARFÖR tyckte de synd om djuren" eller... Jag såg frustrationen i deras ögon över att alltid behöva försvara sin åsikt. Även om jag sympatiserar med många vegetarianers åsikter är jag själv uppvuxen på vilt, när- och hemproducerat och har av den anledningen aldrig varit vegetarian. Däremot har jag ett intresse för hållbar utveckling, något som jag på senare år behövt försvara mer och mer.

Varför är jag intresserad av miljöfrågor? Vad exakt tror jag att jag ska kunna förändra? Vad tycker jag i 'den och den' frågan? Komposterar jag hemma? Varför köpte jag lätta när det fanns KRAV Bregott? Varför diskade jag under rinnande vatten en gång förra veckan? Varför köpte jag kaffe i en papperskopp (fråga från en kille som alltid tar två koppar när han köper kaffe för att han är rädd att bränna sig...)

Det jag vill säga med detta är att ibland är det himla skönt att bara få tycka en sak, utan att alltid behöva förklara sig. Att få ha en vision om att rädda världen genom sopsortering, även om jag kanske en gång inte orkar sortera tidningar och övrigt papper, utan lägger allt i pappersinsamlingen. Någonstans ska det ju vara bättre att göra en god gärning än att inte göra något alls! Så tänk efter alla ni som sätter er i utfrågningsposition så fort ni möter en människa som tagit ställning i en viss fråga. Man måste inte alltid behöva förklara sig tycker jag.

Jag och Hanna Näslund är i sluttampen av vårt uppsatsskrivande. Det är stressigt, tidbrist - och sa jag att det är ont om tid? Det är synd, för utöver det så är det fantastisk roligt och jag kan inte tänka mig någon bättre uppsatspartner i hela världen! Vi hänger på nybyggda Blåsenhus och dricker 5kronors kaffe hela dagarna. På måndag är det dags för vår första inlämning, det enda vi vet är att då kommer något att lämnas in. Oavsett skick.

Dags att kavla upp armarna och skriva ihop den där uppsatsen,

På återseende!

Ps1. Valborg var något utöver det vanliga även i år. Jag längtar redan till nästa år!Ds1.

Ps2. Snart är vårens sista nummer av Reversen ute! Ds2.

Början på något nytt...

Då jag efter några månader tillbaka i Sverige funnit kärleken till skrivandet är tanken att denna blogg skall uppdateras mer regelbundet. Just nu är den i en omsminkningsfas som genomsyras av gröna färger... På onsdag är, förhoppningsvis min sista tenta inom företagsekonomi avklarad och jag kan ta nya tag. På allvar. Håll en tumme och panta en extra burk för mig...

På återseende!

Livet i landet Down Under - epiolog

Idag vaknade jag av solen.

På grund av en ovanligt kreativ gårkväll, då tiden runnit iväg och jag bokstavligen snubblat i säng, med påföljden att persiennerna förblev uppdragna. Men att vakna av solen som lyser upp en nystädad studentlägenhet, min nystädade studentlägenhet, och öppna fönsteret för vädring och på så vis upptäcka att det är vårvärme i luften, kan vara så nära momentan-lycka man kan komma.

Vi närmar oss mitten på månaden Mars, och det är snart två månader sedan jag kom tillbaka till Sverige efter mitt långa äventyr på andra sidan jorden. Under denna tid har jag bilivt ett år äldre, på pappret, läst en kurs i företagsekonomi C, reflekterat över skillnaderna australiensisk och Svensk universitetsutbildning, hittat kärleken till skrivandet och blivit skribent i Uppsala Ekonomernas tidning Reversen, funnit ännu mer kärlek och blivit med pojkvän, upptäkt Jönköping och där ätit sveriges godaste kebabpizza, njutit av alla de godsaker jag saknade i Australien som; filmjölk, rågflingsgröt, våfflor, lösgodis, skogaholmslimpa, mammas hembakta, KNÄCKEBRÖD och kaviar, anordnat ett äkta bullkalas och blivit en stolt ägare av en rosa ukulele. För att nämna ett axplock. Det är full rull med andra ord, som vanligt i Malin värld, och jag gillar det! Tjejerna på 52 Hornby street

Självklart saknar jag Melbourne och Australien, både mycket och ofta. Speciellt konstigt är det att tänka på mina vänner som åkt ner till samma ställe, bo i samma hur och ska göra hela grejen nu... Jag bli lite avundsjuk, men framförallt är jag otroligt tacksam över att jag fick min chans och gjorde det absolut bästa som gick att göra av den.

Några av min reflektioner från tiden i landet Down Under...
Vintern i Melbourne, en kyla som letar sig in i märgen och inte släpper tagen förens varmvattenflaskan fyllts med kokande vatten och omfamnas i sängen under mitt tjocka täcke. Att bygga ishotell utomhus i -30 var småpotatis! En annan sak som förvånade mig var Svenskarnas goda rykte i landet, tack alla tidigare resenärer som bidragit till detta. Jag känner även att jag gjort min plikt för efterkommande turister. Check!

Avstånd har blivit ett mer diffust begrepp satt i relation till vad som anses 'långt bort' i Australien kontra de sträckor man i Sverige drar sig länge för att åka. Europa är vår granne, och Ryan Air vårt hälpmedel. De tär ju så lätt, ändå är vi svenskar, inklusive jag själv, så bekväma av oss att de där 40minutrarna på tåget till en vän i Stockholm känns tunga. Dock, ska ska här tilläggas att detta bara är bra ur en miljökämpes ögon... Det finns ju trots allt e-mail och skype för de som tvunget ska ha vänner i Långt-bort-i-stan. Alltås, avstånd har för mig förvandlats till ett svår angripligt begrepp, i dagsläget svårt att ta ställning till. Konkreta saker jag kommer att sakna; Att äta billigt och gott ute, dumplings - ett slags kokat eller stekt degknyte med varierande fyllning,

Dumplings i China town

australiensarna som världens, näst efter Nya Zeeland, mest tillmötesgående folkslag, tillgången på Susi, Monash University och mina engagerade och entusiastiska lärare, språket med den härliga dialekten, Boost juice, Chapel Street med alla caféer och second hand affärer, pub och klubb-livet som inte liknar något jag sett förut (Bolanche, har tyvärr inte en chans...), våra hyresvärdar grekerna och alla andra karaktärer som satte färg på vardagen, citronträdet i vår trädgård, spårvagnarna, de dåliga morgonprogrammen på tv, att bo sambo med två fantastiska tjejkompisar som snabbt förvandlades till familjemedlemmar, Liam och hunden Monster på Chapel fitness, mina långa kvällsrundor i St Kilda eller runt Alberta Park. Detta är bara en liten plutt i havet av allt jag kommer sakna, men mest av allt kommer jag nog sakna känslan, lukterna, vardagsritualerna, ja, allt som kom att bli förknippat med ett nytt Hemma. Jag trivs verkligen med att vara hemma igen, och det är väl det som är det fina. Att alltid trivas i nuet och se fördelarna med varje stund och tillfälle. Jag vet att jag kommer åka tillbaka till Melbourne, någon gång. Men det kommer bli en ny resa, med mestadels nya karaktärer och äventyr. Av det som varit har jag mina minnen, en himla massa bilder, en och annan vän för livet. Inte helt fy skam ändå!

Med det så knyter jag ihop säcken med temat Livet i landet Down Under och byter inriktning på denna blog. Min ambition är att fortsätta på den gröna banan, som förövrigt temat på min sida i Reversen. På återseende!