Det har annorlunda potatisfest. Mer styrdans än vanligt och allt galet blev utbytt mot trevligt och mys. Matildan min kom och överraskade mig när vi som bäst sjöng vis-sånger till ett dragspel. Winnerbäck kom däremot aldrig, tråkigt för honom.

Det har varit en ganska vanlig komidsommar-marknad men med ovanligare fest efterpå. Inser vikten av släkten och de vänner som verkligen är vänner. Vikten av groll som borde lagts ner för länge sedan!

Nu är jag tom. Jag har världens roligaste festival framför mig, men inuti är det tomt. Det näraste och käraste slits ifån mig utan att jag kan göra något. En sten i magen med sylvassa knivar som hugger och sliter så fort det får chansen. Det gäller att inte ge dem det. "Vad hjälper det att prata?"
Känner mig ändå starkare nu. Jag vet ju att det kommer komma massa bra även ur detta. Vet kanske också innerst inne att det är rätt. Det var en saga som var för bra för att vara sann. Någon lyckades vända lite av mina tårar till ilska, och det är lättare att tampas med.

Känns bara som det är för tidigt.